onsdag 11 november 2015

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

Hausfrau jämförs med böcker så olika som Madame Bovary och 50 shades of Grey. Jag minns inte riktigt vad jag föreställde mig när jag började läsa. Kanske hoppades jag på litterär bdsm?
Det förekommer dock inte i den här romanen alls. Det enda Hausfrau har gemensamt med 50 shades är de myckna sexscenerna. Själva sexskildringarna är däremot väsenskilda .
Där E L James sadistiskt plågar läsaren med inre gudinnor och förskönade våldtäkter är sexscenerna här välskrivna men ganska snabbt överstökade. Hausfrau är ingen erotisk roman. Hausfrau är däremot en av de bästa skildringar av depression jag läst. Där är jämförelsen med Madame Bovary befogad. Jag skulle också vilja lägga till Anna Karenina då huvudpersonerna inte bara delar öde utan även förnamn. Anna.
Anna Benz lever tillsammans med sin man och tre barn i en liten stad i Schweiz. Annas man är bankchef. Själv saknar hon ett bankkonto. Hon saknar körkort, arbete, vänner och till och med språk. Efter nio år i Schweiz  har hon fortfarande inte lärt sig tyska. Anna är helt beroende av sin man. Här kan jag jämföra med 50 shades. Annas man, Bruno är en typisk Christian Grey-karaktär.
 Han dominerar sin hustru. Inte med piskor och handbojor men med sitt humör och sina vredesutbrott. Han dominerar med sin överlägsenhet, sin inkomst och ställning. Och han gör det riktigt snyggt. Anna har blivit till ingenting, ett tomt skal. Hon är utanför i ett eget långtråkigt vakuum.
 För att fördriva tiden åker hon tåg. För att känna att hon finns träffar hon nya älskare. För att känna över huvud taget söker hon sex. För en stund blir hon bekräftad men det hjälper inte mot den oerhörda livsledan, apatin som gör henne inkapabel till förändring. Gång på gång vill jag ruska tag i henne. Gör något! Ta emot den hjälp som erbjuds dig! Jag blir förbannad på henne. Varje vecka träffar hon dr Messerli som skulle kunna hjälpa Anna om hon bara öppnade munnen. I stället sitter hon bara där i mottagningsrummet oförmögen att berätta om vad hon känner, om sorgen och saknaden över en förlorad kärlek, om den isolering hon lever i. Jag önskar att hon ville prata med Mary, kvinnan på den tyskakurs hon (åtminstone) har börjat på men vänskapliga inviter från hennes håll skakar hon av sig. I stället väljer hon att gråta. I smyg om nätterna lämnar hon huset och sätter sig på en kulle en bit bort och gråter. Ensam även där.
När förändringen väl kommer gör den det genom en katastrof. När allt redan är för sent. Och fast det står på första sidan att tragedin kommer att inträffa slår det mig så hårt i magen att jag blir sittande med boken i knäet och gråter.
Tågen i Schweiz  är alltid mycket punktliga. Utom när någon har kastat sig framför ett. Slutscenen i Anna Karenina ringer i mitt huvud.

När Jill Alexander Essbaum besökte Sverige hade jag glädjen att träffa henne. Hon var Lovely!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar